GameGroupie

Med risk för att låta som en PR-ansvarig så har du inte spelat ett extremsportsspel förrän du lirat Moho, Lost Toys unika actionspel från 2000. Någon handling existerar knappt, men den inledande filmsekvensen förklarar att på olika rymdfängelser får fångar sina ben avkapade och utbytta mot en boll, för att sedan tvingas delta i gladiatoriska tävlingar. Man kan säga att det rör sig om ett skruvat skateboardspel med brädan utbytt mot en boll som man rullar fram på, och det finns en rad olika spelmoment tillgängliga, som att samla föremål i futuristiska skateparker, överleva fighter mot andra fångar, rulla hinderbanor och traditionella race, och i mitt fall blev det aldrig så att jag gruvade mig inför vissa moment, även om jag helt klart favoriserade andra. Spelet är himla läckert designat med snygga färger, tuffa karaktärer och häftiga banor, och grafiken är väldigt snygg och den tekniska biten imponerar stort när det gäller de elastiska miljöerna som påverkas av explosioner och hårda landningar. Musiken passar spelet och är väl okej, men är inte direkt minnesvärd men ljudeffekterna är rätt så fantasifulla och förstärker spelets speciella känsla. Moho är i slutändan en pärla som fått allt för lite uppmärksamhet och som bjuder på beroendeframkallande och tillfredställande utmaning samtidigt som den ger termen ”extremsportsspel” en helt ny innebörd.

WET är Artificial Mind & Movements lilla stora genombrott, ett grymt lir som tyvärr gick många förbi obemärkt, och som troligtvis är det närmaste vi någonsin lär komma ett spelbart Kill Bill. Man spelar som Rubi Malone, den ständigt berusade tjejen som får killar att känna sig underlägsna och som konverterar andra tjejer till lesbianitet – en tjej som grundluras, misshandlas och förnedras gång på gång och som väljer att hämnas så brutalt som möjligt på de ansvariga. Spelmässigt påminner det lite om Total Overdose, med en kvinna i huvudrollen, och det rör sig om en hybrid mellan hack ‘n slash och shoot ‘em up med roliga plattformsmoment och stora doser slow motion. De har lyckats fånga grindhouse perfekt i designen och spelet är sprutlackat med små tuffa detaljer som reklamavbrott och popkulturella referenser, men tyvärr så är grafiken inte särskilt iögonfallande, inte för att det gör så mycket då det platsar ganska bra i ett spel som i övrigt strävar efter medveten ostighet och B-känsla. Ljudbilden är nära genialisk och får mig nästan att gråta av lycka, med kändisarna Malcolm McDowell, Alan Cumming och Eliza Dushku som alla presterar mycket bra i sina knäppa roller, ett underbart soundtrack bestående av musik komponerad av Brian LeBarton och ett grymt urval licensierade låtar. Spelet som för mig satte utvecklaren Artificial Mind & Movement på kartan är spelglädje serverad på silverfat, och 2009s bästa sleeper hit.

Väldigt underskattat actionäventyr och ett debutspel som Propaganda Games kan vara stolta över. Man spelar som titelkaraktären Turok, före detta medlem i den militära specialenheten Wolf Pack som nu arbetar med en grupp soldater som har i uppdrag att döda Wolf Packs ledare, Kane. Efter en våldsam kraschlandning på en främmande planet börjar kampen för överlevnad, och man måste använda list, stealth och eldkraft mot både dinosaurier(!) och Kanes styrkor. Spelet drivs av Epic Games överanvända grafikmotor, så tekniskt sett ser spelet inte allt för bra ut, men den mäktiga designen kompenserar mer än väl för den hackiga bilduppdateringen, de frekventa laddningstiderna och alla flimrande texturer. Rösterna i spelet är tuffa som sten och signeras av kändisar som Powers Boothe, Ron Perlman, Donnie Wahlberg, William Fichtner, Timothy Olyphant och Gregory Cruz (som Joseph Turok), musiken är lite tråkig men har ändå en stark identitet medan ljudeffekterna å andra sidan är fenomenala rakt igenom och ger liv åt djungeln och tyngd åt skottlossningarna. Spännande och actionfyllt, och diggar man dinosaurier blir spelet dubbelt så bra.

Rockstar Games presenterar ett fenomenalt bilspel signerat Rockstar San Diego. Man klär sig i rollen som en ung, hoppfull snubbe som just anlänt i Los Angeles och som stöter på en skara färgstarka personligheter på vägen till toppen. Spelet går ut på att köra snabbt i lyxåk, muskelbilar, exotiska kärror, tuners eller på motorcyklar, och då är det turligt nog så att kör och fartkänslan är fenomenal och den väldesignade staden extremt körvänlig. Midnight Club: Los Angeles drivs av Rockstars egna RAGE-motor och är snyggt, både grafikmässigt och estetiskt. Ljudfronten är rätt så förutsägbar – på ett bra sätt givetvis – eftersom en Rockstarstudio ligger bakom spelet, så här finns både skådespel och ljudeffekter av toppklass, och en låtlista som växer på en. Sammanfattningsvis så är detta ett av mina favoritbilspel som jag förlorat hundratals timmar till och som osar av Rockstarkvalité, oavsett om det gäller den underhållade handlingen eller den beroendeframkallande racingen.

Uppföljaren till spelet som plötsligt satte stop för Tony Hawks sen tidigare ohotade framfart i spelsammanhang. Första intrycket är dock något av en besvikelse, för Skate 2 har nämligen en handling, och den är sugig som stryk och precis samma tröttsamma berättelse om att nå toppen som i alla andra extremsportspel. men det går tack och lov att trycka bort filmsekvenserna. Sett till kontroll är spelet mästerligt men speldesignen är korkad och handlingsuppdragen enformiga och tråkiga, och hade det inte varit för alla belöningar hade jag nog aldrig rört handlingsläget och istället gått direkt till freeskate där spelet visar sin bästa sida. Staden är mycket snyggare i Skate 2 än i föregångaren och dessutom roligare att utforska, och man kan äntligen spela som en tjej och möjligheterna för att klä och pimpa sin karaktär är mycket mer omfattande än förut. Liksom i första Skate är skådespelet ruskigt dåligt och musiklistan är fullständigt värdelös, men ljudeffekterna är guld och gör på egen hand ljudbilden överlag bra. Skate 2 har en otrolig grund att stå på som tråkigt nog är fruktansvärt nedklottrad av onödigt dravvel som handling och barnslig skatekultursattityd, och roligast har man om man bara åker omkring och bygger skate spots, eller gör utmaningar med vänner online och bara skiter högaktningsfullt i vad utvecklarna vill att man ska göra.

John Garvins och Sony Bends första spel till Playstation Portable, och något av en pånyttfödelse av Syphon Filter. Handlingsarket från de första fyra spelen avslutas i och med Dark Mirror som istället introducerar nya hot mot mänskligheten, och på plats att rädda oss är samma gamla välutvecklade karaktärer från de tidigare delarna, och efter undantaget The Omega Strain så spelar man återigen som Gabriel Logan. Som vanligt bjuds man på en perfekt mix av smygande och skjutande med stor variation bland uppdrag och delmål, denna gång anpassat till det bärbara formatet vilket betyder korta men intensiva kapitel. På utseendesidan av spelet har vi snygg karaktärsdesign, detaljerade omgivningar och många omfattande miljöbyten, och som ett tidigt spel till Sonys bärbara går det inte komma ifrån att Dark Mirror är ett jäkligt läckert spel rent grafisk. Musiken har alltid varit grym i serien, men i och med övergången till PSP blev den mer sofistikerad, i brist på bättre ord, och skådespeleriet är ren kvalité även om James Arnold Taylor inte alltid låter så självsäker som John Chacons efterträdare i rollen som Logan. Syphon Filter: Dark Mirror är en spännande spionthriller med en handling fullproppad av vändningar och överraskningar som gör det svårt att stänga av spelet och med gameplay så beroendeframkallande att det blir nära omöjligt.

Mäktigt superhjältespel i sandlådeformat från Sucker Punch, skaparna av Sly Cooper. Man spelar som Cole MacGrath och upplever hans pånyttfödelse som en modern superhjälte i en av genrens bästa handlingar någonsin. Med uppgraderbara elektricitetsbaserade superhjältekrafter tar man sig ann kriminella gäng och hemliga organisationer som amnesidrabbade Cole, en ofrivillig superhjälte i en stad försatt i karantän. Designen är väldigt läcker och staden är lika älskansvärd som karaktärerna, och sett till det faktum att spelet utvecklades av cirka 60 personer (vilket är anmärkningsvärt för en stor Playstation 3-exklusiv titel) så kan man inte klaga på grafiken som hjälper ge liv åt den otroligt detaljerade spelvärlden. Det bjuds på lysande skådespel, unikt soundtrack och en överlag väldigt minnesvärd ljudbild. Allt som allt ett grymt spel, även utanför ramen som superhjältelir, otroligt nog.

The Creative Assembly, utvecklarna bakom bland annat Spartan: Total Warrior, har igen gjort ett spel som bjuder på strider så stora att de saknar jämlike i actiongenren. Man spelar som Skarin, en viking som dött men som återuppstår med hjälp av Freya och som nu ombes hjälpa henne rädda jorden från att falla under Hels förtryck. Viking: Battle for Asgard är ett spel som hoppar mellan att vara lugnt och harmoniskt till att vara blodigt och adrenalinpumpande på ögonblick, för i ena sekunden kan man utforska en liten by och leta skatter, för att i andra delta i kamper med flera hundra kämpar. Spelet osar av vacker design och grafiken är relativt sett väldigt bra, animationsarbetet är stilfullt, nästan vart man än vänder kameran bjuds man på en liten tavla och det är sällan man ser en öppen spelvärld lika omsorgsfullt konstruerad. Musiken kan vara aningen tråkig under större delen av spelet, men när det vankas stora strider är den pampig som stryk och röstskådespeleriet är överlag väldigt bra, men tyvärr så drar felande och uteblivande ljudeffekter ner kvalitén på spelets ljudbild. Att utforska världen och delta i stora slag är fantastiskt roligt och det enda som egentligen gör helheten lidande är den inte allt för intressanta handlingen och hur den berättas, och det är detta som hämmar den spelglädje som finns i Viking: Battle for Asgard, trots att det rent spelmässigt är nära toppbetyg.

Ett ofattbart trevligt litet spel, utvecklat av inte mer än tio personer inom Valve. Man vaknar upp till en monoton kvinnoröst och blir instruerad att klara ett antal utmaningar, med löfte om tårta som belöning. Med en vapenliknande grej skjuter man färgade portaler, och placerar man en orange och en blå portal kan man stiga in i den ena för att komma ut ur den andra, vilket är en lika enkel som komplex taktik att använda för att ta sig vidare. Den grafiska biten är en aning föråldrad – det var den redan när spelet släpptes – men designen är grym, speciellt kontrasten mellan de stilrena rummen med utmaningar och de gömda utrymmena därbakom som man aldrig var tänkt att se. Skådespelerskan tillika operasångerskan Ellen McLain är brilliant som antagonisten GLaDOS, och musiken är sådär lagom mysig. Portal är ett kort men underbart spel med fängslande handling, och i mitt tycke den bästa delen av The Orange Box.

Mästerlig underhållning från Z-Axis som tidigare gjort Thrasher: Skate & Destroy och Dave Mirra Freestyle BMX. Den första och mig veterligt än så länge enda riktiga hybriden mellan extremsportsspel och RPG, ett spel så beroendeframkallande att om jag när som helst startade upp det skulle sitta hjälplöst klistrad i flera timmar. Fenomenalt soundtrack med låtar som jag kan lyssna på hur mycket som helst utan att tröttna, detta trots det något snåla antalet. För mig är Aggressive Inline världens i särklass bästa extremsportsspel, och såvida Z-Axis inte plötsligt återuppstår från de döda och gör en uppföljare så lär det aldrig toppas.